Så sjukt snabbt allt går!!
2003 var året jag skulle få lov att byta skola från skålö till kvarnåker, där min mardröm började. Jag gick i trean och blev mobbad, också slagen fysiskt ett par gånger. Jag minns ett tillfälle från den tiden ganska klart, jag var tio och hade hittat ett "hemligt ställe" i skogen, dit gick jag med ett rep och tänkte hänga mig (lyckligtvis så är jag osmart och feg så jag kom aldrig på hur man skulle göra en knut som skulle hålla). Jag tänkte på min familj. Även fast jag hade fått både mamma och pappa att gråta för att jag själv mådde dåligt och vägrade gå till skolan så visste jag att de älskar mig. Så jag gick hem.
Dags för plan B.
Jag bytte skola när jag skulle börja sexan, till en friskola - tillbaka i skålö! Jag blev glad igen, hade några av mina äldsta vänner med mig och vi hade KUL!!
Men denna skola låg mitt ute i ingenstans, man visste vilka man skulle träffa varje dag och det blev en trygghet, vilket resulterade i att jag blev så folkrädd utanför skolan att jag inte ens ville med morsan på Hemköp..
Något fick lov att ändras!
Jag började spela fotboll i äppelbo för att träffa nya vänner (vilket jag faktiskt gjorde), så i åttan började jag på skolan i Vansbro, i samma klass som några av mina fotbollsbrudar, men nånting gick fel där också. Klassen var ju redan så sammansvetsad efter ett år tillsammans så att jag blev utanför, jag hade en vän, men h*n hade en tendens att inte vara i skolan. Ensamheten resulterade i mer skolk, fortsatt rädsla för människor och såklart klassikern; självskadandet. Att andra människor kunde ha sån effekt på en? Det finns mycket jag skulle vilja ändra på, jag skulle tagit för mig mer, och jag skulle inte trott på folk när de kallade mig saker.
När jag tänker tillbaka på tiden på Smedbergsskolan blir jag dessutom helt förundrad över hur vissa LÄRARE betedde sig, som denna gång; klassen skulle iväg på en klassresa/utflykt eller nåt (vart minns jag faktiskt inte), mina lärare visste att jag var folkrädd (morsan skjutsade mig till skolan varje dag för att buss var alldeles för jobbigt, hade även en assistent då & då på vissa lektioner, just för att jag tyckte att folk var obehagliga och elaka). Hursomhelst, på skolresan åkte vi såklart buss, de flesta satte sig längst bak och tjejerna hade säkert bestämt platser innan eller något - som man ofta gjorde, jag var en av de sista som gick på bussen för att jag gick på i hulån (om jag inte minns fel), jag fick självklart sitta själv men ännu fanns hopp - mentor nr2 hade inte klivit på än. När mentor nr2 kom in i bussen så tänkte jag "fan va skönt, nu slipper jag oroa mig".. Då går h*n å sätter sig bredvid mentor nr1, gör man så mot ett barn? Det kanske är otroligt töntigt av mig att känna så starkt som jag gör angående detta men det är ju helt bisarrt. Jag påstår inte att jag är perfekt, absolut inte! Men att lärare som VET allt som varit osvosv.. Jag överlevde iallafall, uppenbarligen. ;)
Efter många timmars skolk så var mina betyg ganska dåliga, så när jag skulle söka gymnasie blev det svårt. Jag kom inte in på estetiska först, sen ringde vi och flirtade lite, då ordnade allt upp sig!
Jag började i en klass med godingar och fann mina bästavänner, äntligen med i ett "gäng"! Ordet "konstig" fick istället en positiv innebörd och det kändes som att jag hade hittat hem.
Trots att jag bodde kvar i Vansbro så var det som att jag flyttat bort!! Gymnasiet var en superrolig tid, en tid att lära känna sig själv och ta reda på vem man är. Så jag fann MIG.
Jag har en lång tid kvar att gå, men jag börjar verkligen acceptera Ailie nu, äntligen. Pontus är självklart största anledningen till att jag mår BRA. Hans kärlek är allt för mig! Underbara människa! Tack för allt du gör för mig, du får mig att vilja sikta högre och jag börjar sakta men säkert inse att jag är bättre än vad jag tror!
2015 blir fantastiskt, med nya vänner & min Pontus. Hur bäst?!
Den här texten eskalerade ganska fort, den blev inte alls som jag tänkte mig men jag kände väl för att få ut skiten nånstans ;)!
Ha en god fortsättning!
